2 Macc 7

a 1. 2 Mack 6,18; Hebr 11,36

b 3. Dan 3,19

c 6. 5 Mos 31,19.32,36; 9.Job 19,25; Jes 26,19; Dan 12,2; Joh 5,28; Apg 24,15; 1 Kor 15,52; 1 Tess 4,16; Hebr 11,35

d 11. Job 10,8; Ps 139,13; 2 Mack 14,46; 16.2 Mack 6,16; Joh 19,11

e 17. 2 Mos 20,5; 2 Mack 14,2

f 22. Pred 11,5

g 23. Matt 10,39; Joh 12,25; 24.1 Mack 2,18; Se Vän i Ordförkl

h 28. Hebr 11,3

i 33. Vish 3,5; 1 Mack 1,64

j 36. Vish 3,4; 37; Ps 83,19; 1 Mack 6,11; 2 Mack 9,5,12

Sju bröder och deras moder pinas till döds för sin vägran att bryta lagens föreskrifter.

1 Det hände sig ock att sju bröder, tillika med deras moder, blevo gripna, och att konungen genom misshandling med gissel och remmar sökte tvinga dem att smaka av det förbjudna svinköttet. 2 Men en av dem tog i allas namn till orda och sade: »Vad vill du fråga oss om, och vad vill du få veta av oss? Vi äro ju redo att dö, hellre än att vi skulle överträda våra fäders lag.» 3 Då blev konungen upptänd av vrede och gav befallning om att låta hetta upp pannor och kittlar. 4 Sedan man nu ofördröjligen hade gjort detta, befallde han att man skulle skära av tungan på den som hade fört ordet och draga av honom huvudsvålen och lemlästa honom, medan hans bröder och modern sågo på. 5 Och när han var helt och hållet stympad, blev han, medan han ännu var vid liv, på konungens befallning buren till elden och stekt i en panna. Då nu oset från pannan spridde sig vida omkring, manade de övriga, tillika med modern, varandra att med ädelt mod lida döden; de sade: 6 »Herren Gud ser till detta, och han skall förvisso förbarma sig över oss, såsom Moses gav till känna i den sång i vilken han öppet vittnade mot folket, när han sade:

'Och över sina tjänare skall han förbarma sig'»

7 Då nu den förste på detta sätt hade gått hädan, förde de fram den andre för att likaledes skymfligt pinas. Och sedan de hade flått av honom huvudsvålen med håret, frågade de honom: »Vill du äta, förrän din kropp styckas sönder, lem för lem?» 8 Men han svarade på sina fäders tungomål och sade: »Nej, det vill jag icke.» Fördenskull fick också denne undergå den återstående misshandlingen, han likasom den förste. 9 Men då han var nära att uppgiva andan, sade han: »Du niding, du tager oss väl bort ifrån detta livet, men hela världens konung skall låta oss, som hava dött till försvar för hans lag, uppstå till ett nytt, ett evigt liv.»

10 Efter honom blev den tredje skymfligt pinad, och när han så blev befalld, räckte han strax ut sin tunga och sträckte likaledes oförfärat fram händerna 11 och sade med ädelt mod: »Från himmelen har jag fått dessa lemmar, och för Hans lags skull räknar jag dem för ringa, och av Honom hoppas jag att en gång få dem tillbaka igen.» 12 Nu måste konungen själv och hans män häpna över ynglingens mod och förundra sig över huru han aktade kvalen för intet.

13 Sedan också denne hade skilts hädan, misshandlade och pinade de den fjärde på samma sätt. 14 Och då han var nära att dö, sade han så: »Det är en stor tröst, när man måste dö för människohand, att då få hysa det av Gud ingivna hoppet att genom honom få uppstå igen. Men för dig skall det icke finnas någon uppståndelse till liv.»

15 Omedelbart därefter förde de fram den femte och misshandlade honom. 16 Men han såg på konungen och sade: »Eftersom du har makt bland människor, gör du, fastän du är dödlig, vad du vill. Mena dock icke att vårt folk är övergivet av Gud. 17 Fortsätt du blott, så skall du få skåda hans stora makt, huru han skall plåga dig och dina efterkommande.»

18 Efter honom förde de fram den sjätte, och när han höll på att dö, sade han: »Bedrag icke fåfängt dig själv. Ty det är genom vårt eget förvållande som vi måste lida detta, eftersom vi hava syndat mot vår Gud. Det är därför som dessa förundransvärda hemsökelser hava drabbat oss; 19 men tro icke att du själv skall undgå ditt straff, du som har företagit dig att strida mot Gud.»

20 Men i all synnerhet visade sig modern beundransvärd och förtjänt av ett gott eftermäle. Ty fastän hon under en enda dag fick se sju söner berövas livet, uthärdade hon det dock med modigt sinne, därför att hon hade sitt hopp till Herren. 21 Var och en av dem uppmuntrade hon på fädernas tungomål, i det hon själv var uppfylld av ett ädelt tänkesätt och styrkte sitt kvinnliga hjärta genom manligt mod. Hon sade till dem: 22 »Jag vet icke på vad sätt I haven blivit till i mitt sköte; det är ju icke jag som har skänkt eder ande och liv eller i sin rätta ordning sammanfogat grundämnena i vars och ens kropp. 23 Så skall då ock förvisso världens skapare, han som har danat människan och frambragt alla varelser, så att de hava blivit till, i sin barmhärtighet en gång giva eder anden och livet tillbaka, så visst som I nu räknen eder själva ringa för hans lags skull.»

24 Antiokus trodde visserligen att hon föraktade honom, och misstänkte att hon förde smädligt tal. Men eftersom den yngste ännu återstod, sökte han icke endast övertala honom med vänliga ord, utan gav honom också på samma gång edlig försäkran om att han skulle göra honom rik och lycklig, så ock upptaga honom bland sina vänner och anförtro honom ämbeten, om han allenast ville övergiva sina fäders lag. 25 Men då ynglingen icke alls aktade härpå, lät konungen kalla till sig modern och uppmanade henne att giva sin unge son ett råd som ledde till dennes räddning. 26 På hans enträgna uppmaningar åtog hon sig slutligen att söka övertala sin son. 27 Hon lutade sig nu fram mot honom, och i det hon drev gäck med den grymme tyrannen, talade hon på fädernas tungomål sålunda: »Min son, hav förbarmande med mig, som i nio månader har burit dig under mitt hjärta och i tre år har givit dig di, och som under trogen omvårdnad har fostrat dig och lett dig ända till den ålder du nu har. 28 Jag beder dig, mitt barn, lyft upp dina ögon och se på himmelen och jorden, och betrakta allt som finnes där, och betänk att Gud icke har gjort detta av något som fanns förut, och att människan bliver till på samma sätt. 29 Så frukta nu icke för denne bödel, utan visa dig värdig dina bröder, och lid villigt döden, på det att jag genom Guds barmhärtighet må få dig igen tillsammans med dina bröder.»

30 Innan hon ännu hade slutat att tala, sade ynglingen: »Vad vanten I på? Jag vill icke hörsamma konungens bud, utan jag lyssnar till budet i den lag som genom Moses blev given åt våra fäder. 31 Men du som har gjort hebreerna allt upptänkligt ont, du skall icke kunna undkomma Guds hand. 32 Vi lida ju för våra synders skull. 33 Men om än den levande Guden, vår Herre, till vår tuktan och fostran har vredgats på oss för en kort tid, så skall han dock åter bliva sina tjänare nådig. 34 Men du, ogudaktige, du som i skändlighet överträffar alla andra, förhävdig icke fåfängt, uppblåst av ovissa förhoppningar, då du nu har lyft din hand mot himmelens barn. 35 Ännu har du dock icke undflytt den allsmäktige och allseende Gudens dom. 36 Ty nu hava våra bröder, sedan de hava utstått ett kort lidande, efter Guds löfte fått dricka av evigt flödande liv; men du skall genom Guds dom få skörda det rättvisa straffet för ditt övermod. 37 Jag offrar nu, likasom mina bröder, liv och blod för våra fäders lag, i det jag anropar Gud att han inom kort ville bliva vårt folk nådig, men nödga dig att under plågor och kval öppet bekänna att han allena är Gud, 38 och beder att den Allsmäktiges vrede, som med rätta har kommit över hela vårt folk, må stanna vid mig och mina bröder.»

39 Nu blev konungen upptänd av vrede, och i sin förbittring över hans gäckande tal förfor han ännu grymmare med honom än med de övriga. 40 Så skildes också han hädan i renhet och under full förtröstan på Herren. 41 Sist, efter sina söner, fick ock modern ända sitt liv.

42 Härmed må det vara nog berättat om de hedniska offermåltiderna och de övermåttan svåra våldsgärningarna.

^a ^b ^c ^d ^e ^f ^g ^h ⁱ ^j